torsdag 27 augusti 2009

utan hjälp

en hel portion fläskpannkaka med kokta grönsaker har inmundigats OCH vatten ur glas. helt själv. ingen hjälp från övrig familjemedlem.
calle alltså. inte jag.
ja, vi är ganska glada och nöjda så här framåt kvällskvisten.

nu avnjuts imse vimse i rockversion. en helt vanlig ovanlig torsdag.

vän

igår träffade jag en vän. jag säger vän fast vi inte hade pratats vid på kanske 13 år. men för 13 år sen var vi nära vänner med många galna upptåg. så som hör just den tiden till. av olika anledningar delades våra vägar, men igår hade stunden kommit för en kopp kaffe tillsammans och bara hinna ikapp. vi har gjort resor i våra liv som jag tror stärkt oss båda två och det är fascinerande att få lyssna till varandras ord. man kunde aldrig ana att det var så länge sen vi sågs, det kändes som igår och jag vill tro att det är det som definierar ordet vän. underbart.

onsdag 26 augusti 2009

vinyl eller rock?

mamma lyssnar på vinyl. pappa på bandit rock. frågan är vad calle föredrar. jag vill ju tro vinyl, men vi väntar på den dagen då han väljer själv :).varje morgon när vi åker till dagis så lyssnar vi på radio. varje morgon när jag slår på ljudet möts jag av ett stort leende, lyckliga ögon följt av välkända dansmoves. calle fullkomligt älskar musik och den glädje han sprider när han får känna tonerna i kroppen går helt enkelt inte att beskriva med ord. den måste upplevas. han bjuder alltid på en avancerad dans där både ben, fötter, armar, händer och huvud ingår i ett slutet system. om man kan utstråla total, genuin, fullkomlig lycka så är det precis det han gör i den stunden. frågan är bara vad som är bäst, vinyl eller rock.

torsdag 20 augusti 2009

lätt som en plätt

har äntligen hittat det. den perfekta sidan med färdig veckomatsedel för familjen glantz. http://www.veckomatsedel.blogspot.com/ . varje vecka hänger sedeln på kylen, varje vecka inhandlas tillhörande ingredienser. gör livet lätt som en plätt.

tisdag 18 augusti 2009

grattis vår prins


























för två år sen kom du till oss vår fina fina prins. med buller och brak gjorde du entré i våra liv. varje dag bjuder du på leenden som ingen annan och varje dag får du oss att skratta så tårarna rinner. varje dag visar du med bestämd vilja vem det är som bestämmer på riktigt och varje dag öser du kärlek över oss. vi är så innerligt glada och tacksamma över att just du kom till oss. vi älskar dig vår fina fina prins.
grattis grattis grattis till dig calle på 2-årsdagen!

söndag 16 augusti 2009

när solen kom...

för en tid sedan frågade min vän vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg. det ville jag ju och sedan några dagar finns det att läsa hos henne. som jag skriver i inlägget så var det någonstans en självklarthet vad det skulle handla om och det slutade i ett naket, ärligt och öppet inlägg om hur det kändes när calle kom till oss. samtidigt som jag satt och skrev så insåg jag att jag aldrig tidigare skrivit om just den stunden när vi fick beskedet och kände därför att det är något jag borde dela med mig av även på min egen blogg. så här kommer mitt gästinlägg hos vida..... men ta gärna en sväng förbi hennes fantastiska blogg som kan få vem som helst att känna sig rosa en grå dag :).

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanke blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.
Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.

torsdag 13 augusti 2009

spotify

tackar hejaabbe för att toner av all världens musik kommer förylla våra liv. så enkelt, så smart, så beundransvärt fantastiskt. calle kommer älska detta imorgon bitti när han slår upp sina bruna. ett klick iväg och musiken sprudlar. och det bästa av allt....alltid uppdaterad.
surfa in till abbespappa så guidar han er rätt för ett alldeles gratis och lagligt konto. så återigen...tack. hade aldrig tagit reda på vägen dit själv :).

http://www.spotify.com/en/

måndag 10 augusti 2009

slashas möter mode

ja, idag fick jag verkligen känna på känslan som sliten tvåbarnsmor. har väl inte undgått någon att veckan firas med mode i stockholm. modeveckan har sitt mecka ca 2 minuters promenad från lyan. efter en förmiddag med två gröna strängar från näsan på calle och röda sömntrötta ögon på ebban var det bara en promenix som kunde underlätta stämningen. på med shorts, slitna t-shirten och gympapjuxen. in en snabbis i kvarterskiosken för att lämna i några lottorader som manner spelat på. drömmen om alla dessa miljoner som delas ut då och då har tagit fart lite i samband med husbygget....vet inte vad det kan bero på. iaf...... vid kiosken möter jag massa vackra kvinnor spatsera omkring. högklackat, sommarklänningar, handväskor, make-up. en hel hög med mode i varje kvinnas sinne.... och så jag. en morsa med dubbelvagn, några extra ringar kring midjan, drömmande om lottovinsten med lekparken som nästa mål.
jaja, min tid kommer. vem vet....nästa år kanske jag är en av dem. kanske möter jag mig själv i annan version. då ska jag ge ett varmt leende till henne....för det behöver vi lottodrömmande mammor med slitna t-shirts :)

ps....killen i kiosken sa med tröstande ögon "bättre tur nästa gång"

jag var bara tvungen...

söndag 9 augusti 2009

trött på blogger

ibland haglar det fula ord ur min mun när bilder ska läggas upp på blogger...varför vill deras system aldrig som jag. ni får ursäkta världens sämsta bildlayout, men denna gång är det inte mitt fel. skärpning blogger :(. men eftersom jag inte är haj nog att göra min alldeles egna hemsida så får jag slåss ett tag till. grrr....

före och mittemellanbilder

många har frågat och undrat. framförallt folk som har hemadress någon annanstans i landet förutom stockholms län. hur ser huset ut som ni köpt, hur ser huset ut som ni rev och framför allt hur ser huset ut som ni bygger? ja, från att vara en blogg med betoning på prinsen och hans extra kromosom i kombination med vårt vardagspussel kommer säkerligen de närmsta åren även speglas av nutidens miljontals renoveringsbloggar. ska försöka att inte bjuda på sådant som tråkar ut allt för mycket, men just dessa frågor är spridda runt om i landet från vänner och bekanta. så här kommer lite före och mittemellan bilder....efter-bilderna låter helt enkelt dröja på sig.















huset i full prakt en junisöndag 2008. marcus o calle någonstans mitt i grusgropen. calleborgs framsida och baksida. vi läääängtar.

tisdag 4 augusti 2009

back on schedule

tillbaka i vardagen och vi gör vårt bästa för att pusslet ska gå ihop. dagtid är det dagis för calle, jobb för mannen och allt i allo för ebban och mig. kvällar tillbringar mannen i huset med målning, pappsättning och allt annat som hör husfasen till just nu.semestern var härlig, men det är skönt när man återgår till rutinerna. calle hoppade med glädje in på dagis igår morse. var inte intresserad av ett hejdå än mindre att följa med hem när dagen var slut. det är ju skönt, han verkar trivas mer än väl.

ebban har börjat vända på sig och ser lika förvånad ut varje gång hon kommer över på andra sidan. hon älskar sin bror och skrattar så hon kiknar när hon får se honom. kärleken åt andra hållet är det nog lite si och så med. hatkärlek tror jag minsann. han skulle nog helst vilja ha mamma för sig själv och tjuvnypen mot både mig och ebban gör sig till känna titt som tätt. det är väl helt enkelt bara att vaka tills ebban kan försvara sig på egen hand. då börjar säkert den ömsesidiga kärleken att spira hos de båda syskonen :).