god jul..

köttbullar, värme, glögg, pepparkaka, gemenskap, lugn, glädje, janson, lax, snaps, spel, tomteluva, kärlek, snaps, musik, snö, ljus, kroppkaka, senap, familj, skinka, lingonris, röda band, mistel, hjärtan, sång, lucia, knäck, gris, midvinternatt, julmust, clementiner, vänner, fikon, kalender, julotta, prinskorv, sill.................................och mycket mycket mer önskar vi att ni alla får uppleva.

i arla morgonstund drar vi till småland så vi önskar er alla redan nu en

riktigt riktigt god jul.

att vara eller att icke vara...

funderar på det ofta nu för tiden, bloggens vara eller icke vara. tillför jag så mycket längre? har jag över huvudtaget ett behov av det längre. det har nog varit en ventil på många sätt från den dagen vi fick prinsen och trots att vi kom över sorg och chock på bara några veckor så har det säkerligen funnits ett behov av bloggandet i form av en ventil, ett behov av att få berätta, ett behov av att gör alla er där ute medvetna om att det är ingen stor grej att få ett barn med extra kromosomen. livet rullar på med en massa glädje inbakat i alla möjliga vrår.

nu har vi kommit till den delen av vardagspusslet där det verkligen inte är en stor grej, det är så naturligt och underbart att få ha calle hos oss att vi inte längre har något direkt behov av allt som funnits med i mitt skrivande. men kanske finns det andra med behov att läsa.

så när nu tankarna går mot att kanske avsluta bloggandet kan jag inte riktigt ta ett beslut. kanske är det just för att jag egentligen inte vill, jag antar att det får bli julens frågeställning. det tåls att fnula på. jag älskar ju att skriva, kanska ska jag skriva fast i annan form. men visst skulle jag sakna bloggosfären.... ja vi får se :)

en blick in i framtiden....

idag var jag på intervju. en intervju som skulle avgöra om jag är lämplig för den utbildning som jag önskar gå. träffade en herre som med bestämdhet tycket att jag visst var det. i helgen ska jag ta en blick in i framtiden på en introduktion och se om det är något för mig. jag tror det med bestämdhet. en utmaning ska börja ta sin form.

mannen har precis serverat mig ett glas rött, sitter framför datorn en sväng medans sånghatten snurrar på högsta volym. calle är fastklistrad framför den som vanligt. det känns som en skön lyxig fredagkväll hemma med skatterna och ett lugn har påbörjat sin form inom mig. ett lugn som säger mig att jag nog har påbörjat rätt väg genom livet, en skön känsla som jag hoppas bekräftas än mer när helgen är slut.

det börjar bli dags...

det börjar bli dags för en barnvakt. när livet rullar på och snart tre år har gått av hemmalivet som känner även jag i lilltån att det börjar bli dags för lite vuxensammanhang. till våren sker det förändringar i våra liv, mannen börjar nytt jobb och jag kommer sannolikt att sätta mig i skolbänken igen, iaf på deltid. det ska bli spännande, utmanande och framförallt en personlig resa för min egen del. jag ser fram emot det med öppet sinne.
detta innebär såklart att det nog blir lite svajjigt för alla parter om kidsen också ska hänga med till skolbänken eller nya jobbet, förvisso är de charmiga men riktigt så skoj ska vi inte ha. med andra ord...barnvakten kommer att få ta sitt kliv in i våra liv. det är ju inte lätt. usch vad kräsen jag är...tror inte någon kommer väga upp till mina krav, men någon ska det väl finnas som kan ta våra klimpar till sitt hjärta.

utan etikett

det är lätt för människor i vår omgivning att sätta etikett på calle, att se hans diagnos framför honom själv, att mycket han gör eller inte gör alltid ska "ursäktas" med att han har en extra kromosom i bagaget. det kan irritera mig, mer och mer har jag märkt. jag förstår människor och jag vet också att det inte finns något elakt bakom, men iaf. jag vill att calle ska ses för den han är, inte för att han har down syndrom och jag är också medveten om att det är något vi kommer få kämpa för hela livet. men en person som verkligen bara ser calle för calle är hans lillsyrra ebban. hon har ingen aning och det är så skönt, hon älskar verkligen honom för den brorsa han är. den dagen hon förstår och inser att brorsan är unik i sitt slag så tror jag och hoppas att hennes inställning och känsla för sin bror består. en finare syskonkärlek går nog inte att leta efter.

snor och host

det är väl vad den senaste veckan har bjudit på. först calle, sen ebban och allra allra sjukast var nog pappan i familjen i feber en dag ;). men lite synd om honom var det ju såklart. barnen har väl vid det här laget accepterat en ständig elva under näsan men just denna veckan bjöds det på lite mer än så med feber och hosta. ebban klarade det fint och är helt återställd med aptit och leende på sin plats. prinsens hosta blir ju alltid lite mer att hosta upp men peppar peppar så verkar även den ge med sig.

vi tänkte satsa på attack av alla baciller nu i början på advent så vi är fit for fight när tomten knackar på dörren. trevlig andra advent till er alla där ute.

intellektet sprakar

favoritboken just nu är bra böckers lexikon. i många och långa stunder sitter calle och bläddrar, tittar på bilder och snackar som en vis man bör snacka. med det lilla fingret talar han om för sig själv, boken och alla omkring vad som händer i just hans berättelse. underbart att se. intellektet sprakar minsann här en vanlig söndagsmorgon.

tittut blev tittin

för två år sedan började vi vår lilla resa i tittutgruppen, en grupp för nyblivna föräldrar och deras barn med det lilla extra. igår var det dags för den sista återträffen - tittin. en härlig verksamhet som betydde mycket för mig framförallt det första året och nu så värmande och se dessa knoddar som var så små så små första gången springa omkring med glädje som största ingrediens.

när jag kom dit mötte jag just den gruppen som var vi för två år sedan. småttingar som var födda under sommaren och tidig höst och steget är inte långt att kliva in i deras föräldrars tankevärld. jag tycker det är skönt att vi är förbi den tiden, den var underbar men också smärtsam i vissa avseenden. nu har vi bara en sprudlande prins här hemma som med bestämdhet tar sin plats i familjen som calle, ingen annan. och just det är det bästa av allt.

...och en paus till

det verkar som jag har svårt att få orden ur kroppen denna mörka novembermånad, vilket resulterar i ofrivilliga pauser från bloggandet. samtidigt så har det nog inte funnits så mycket att dela med sig av. tycker minsann denna månad mest har handlat om vaccin hit och vaccin dit. men nu ska vi väl slippa det när vi är vaccinerade från topp till tå, känns ganska bra många många nackabo ligger hemma under täcket med nöff nöff som enda vokabulär.

helgen tillbringades med mannen och barnen, hör inte till vanligheterna att vi träffar vår käre man minsann, men denna helg var det dags att bara få njuta tillsammans. med alla kostymer hängades i garderoben var det skönt att bara få vara i mjukisställ gånger fyra. delikat middag på söder gick även det in i helgens schema och med en avslutad amningskur kunde även jag låta ett glas vin eller två slinka ner med gott samvete.

calle har bestämt sig för att äta själv gör man helst bara på dagis och smörgås smakar bara bra med kompisar och fröknar omkring sig. här hemma blir ju ebban matad så varför gäller inte det alla i familjen. att kasta allt som finns i närheten tror jag dock inte tillhör någon tillfällig fas utan en stark sida av vår käre prins personlighet. så länge som han har kastat måste han snart ha kvalat in för kast med liten boll-olympics.

om bara några dagar knackar advent på dörren. det största problemet i år är alla kulor, granar, tomtar och ljus som får dansa för sig själva på julnatten. längst in i containern som förvarar mycket av vårt bohag får de helt enkelt vänta på julen 2010 och här får mor i huset gå en minst sagt viktig shoppingrunda...helt utan mostånd.

det blev en paus...

utan att jag egentligen planterat det så blev det en paus från bloggandet. det har helt enkelt varit en hel del annat att fixa, dona och styra med. så kan det gå. det kanske inte heller har funnits så mycket intressant att blogga om, så kan det också vara.
allt går sin gilla gång... calle verkar ha bestämt sig för att det faktiskt är roligare att gå än att hoppa på rumpan, för varje dag som går så ökas gåsträckan på. det är underbart och se när han går sina stapplande steg med båda händerna i luften och samtidigt kiknar av skratt, man kan inte annat än att bli varm i hela kroppen.

huset är under förvandling, just nu är temat fönsterdörr...minst sagt :). börjar även bli dax för alla val som ska göras, angenäma bekymmer. det närmar sig så sakteliga för inflytt...bara månader kvar nu. vi längtar.

annars så försöker jag fundera ut vad jag vill med mitt liv, det är ju bara en liten petitess i sammanhanget men iaf :). alla bra förslag mottages tacksamt. det börjar bli dags för lite självförverkligande.

sticket på plats

då var sticket på plats. det sviniga sticket som hela sverige verkar vallfärda för, inklusive familjen glantz. calle fick sitt första stick för dryga två veckor sedan, lite ont i armen och feber en halv dag, annars inga konstigheter. för min och mannens del har jag jagat vaccin denna vecka, mest för att jag vill ha det avklarat och sluta tänka på det och när en efter en runt om i landet verkar insjukna så vill man såklart skydda ebban så gott man kan. i vår hemkommun finns dock inget vaccin kvar, slut överallt och som resten av sverige ingen vet när, vad och hur. då slog mig tanken att det finns säkert något privat alternativ från östermalm som säkerligen har vaccin. slog en pling och självklart var vi välkomna när som helst under dagen. de hade vaccin hemma för resten av veckan och utan att blinka styrde jag bilen mot strandvägen och dess kvarter. så nu är sticket på plats och det känns mer än bra.

trots och längtan

det är väl det som hägrar vår tillvaro mest just nu. att calle har hamnat i en trotsfas är ganska solklart med tanke på att hans vokabulär mest är fyllt med nej nej nej och åter nej. han är som en sol så länge all uppmärksamhet riktas åt honom, men stackars honom när han tvingas leka lite själv. jajaj, det är väl bara att vänta ut, men nog är det sant att han tilldelats en skopa extra vilja och bestämdhet minsann. det är ju bra i många avseende, extra bra när det ska tränas på att ställa sig upp och gå några steg. det är roligt och tränas på ideligen, men som sagt...bara när herr´n själv vill. för varje dag som går kommer vi varandra närmre och närmre, ibland så nära att man måste ta en paus ifrån varandra. därför så skönt när pappa kommer hem och tittar på sin son och säger.."men han är ju för underbar"...javisst är han det. underbar som få... men ibland behöver både mamma och prins en paus...det räcker med en halvtimme så är längtan stark igen :)

sjukstuga...

denna vecka bjuder vi på lite öronont, lite halsont, lite mindre aptit och som doktorn sa, lite streptokocker minsann. så numera bjuds det även på lite kåvepenin....smaksatt med choklad och citron. det ni...nästan så man blir lite sugen, eller inte.
men prinsen verkar numera inte speciellt berörd av de små streptisarna... han är back in buisness med tjuvnyp på syrran och stor aptit för mat. kanske inte så sugen på kåvepenin, men i dessa "sviniga" tider känns det bra med "bara" lite baciller i halsen .

tre år...

för tre år sedan stod vi redo med våra nära vänner och fotograferades i mystisk slottsmiljö. om två timmar sa vi ja till varandra inför familj och vänner. en hel del har ju hänt sedan dess. vi har kommit varandra ännu närmre fast vi nog inte trodde att vi kunde det i den stunden. två små yrväder har kommit till oss, den mest underbara gåvan av dem alla. i rasande fart har de passerat förbi oss dessa åren och de få stunder man stannar upp för att verkligen se till vad man har så slås jag av känslan hur underbart bra jag har det. kan inte begära något mer på denna jord. så jag ser med förväntan fram emot de stunder vi har tillsammans i framtiden, men först ska vi insupa denna dagens atmosfär med champange och välling.

underbart

jag fortsätter att applådera ica´s satsning...underbart. skrattar så tårarna rinner och ja, jag kommer fortsätta handla på ica resten av mitt liv.

tankar från en tös på ett halvt jordsnurr...

"wow, brorsan vill mysa..."

"vad vig han är...undrar om
jag kan...."

"nja...inte riktigt..."

"jaha...så var det roliga slut.

ica

säkert ingen som missade ica´s nya reklamfilm igår, annars kolla här .. först gjorde det ont, men när jag tänkte efter och läste på om ica´s satsning så blir jag glad, stolt och tacksam för att samhället tar ett litet steg mot lika värde, ett sammanhang att ta del av och förhoppningsvis en ökad förståelse. sen frågade jag mig själv, varför gjorde den första känsla ont. varför? jag och många andra föräldrar till funktionshindrade, vi om några vet ju att våra barn kan, vill och ska få samma möjligheter och rättigheter. kanske var det en rädsla som gjorde sig påmind, en rädsla för alla glåpord som säkert föll framför tv:n igår. men jag väljer att se bortom det... tack ica för ett underbart gott intiativ.

gå in och läs mer om ica´s satsning ... vi kan mer

here we go again...

ja, så är det. morgonen började med ett kontraktskrivande på ett nytt tillfälligt boende. så nu ska vi packa våra kartonger ännu en gång....men....vi behöver inte packa upp dem förrän vi seglar in i vårt alldeles egna hus. denna gång hyr vi en hel kåk, möblerad och allt annat man behöver i ett vardagspussel. en ganska stor kåk som vi kan bo i tills vi är klara med vår egen...det bästa av allt...den ligger i älta.

lyan vi har bott i nu sedan i maj är i farten att ombildas till bostadsrätt som alla andra lyor i denna stad och eftersom det dröjer med besked om vi kan bo kvar så länge som vi behöver så kände vi inte att det var läge att chansa att i december stå på backen med två små knoddar. det börjar kännas sisådär att flytta runt på calleprinsen hela tiden, men jag hoppas och tror att han har sin trygghet i oss istället för väggarna som omger honom. ebban har ju inte riktigt någon koll på vart hon befinner sig än så länge.

så lyder lägesrapporten iaf...det bästa av allt. vi kan gå till dagis varje morgon och vi kan kompensera lite till det bättre för den miljöbov vi varit hittills med myyyyycket bilkörning varje dag. skönt ska det bli...trots alla kartonger som nu bara väntar .....

låt mig aldrig bli bitter

fy för bittra människor. framförallt bittra tanter i tvättstugan. 13.00 gick jag in i tvättstugan, då visste jag att det var fem minuter kvar av min tvätt. jag vet, man ska hålla sin tid, men ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. men då har den bittra tanten på våning fyra bestämt sig för att hennes tvätt minsann är viktigast i universum och STÄNGT AV MIN MASKIN. alltså...den ramsan som kom ur mig var inte fin. och tanten var inte heller så himla trevlig. något om att folk i det här huset minsann var helt väck och att det skulle bli skönt och flytta härifrån flög ur min mun. lilla jag som alltid är så väluppfostrad och artig...inte idag. men det var faktiskt den bittra tanten som började...usch o fy för bittra tanter. låt mig aldrig bli så bitter så jag höjer min egen tvätt till skyarna.

det värmer...

det värmer alldeles underbart att gå på föräldrarmöte och mötas av föräldar som sitter och berättar om deras barn som kommer hem och tecknar för fulla muggar och föräldrarna själva tecknar samtidigt som de berättar. det värmer att varje morgon mötas av ett gäng ungar som kommer springande mot calle och ropar "godmorgon calle"..."nu kommer calle". det värmer att personalen på dagis engagerar sig, vill lära sig, tar in och ger. det värmer att calle inte gör någon notis om att jag lämnar avdelningen varje morgon. det värmer att han trivs så fantastiskt bra. det värmer mer än ord någonsin kan beskriva.

träning träning o åter träning

det är ju det som gör att man blir så glad, lycklig, salig, stolt och kärleksfull när prinsen gör sina framsteg. man vet hur mycket träning och jobb som ligger bakom. för de allra flesta barn kommer saker och ting av sig självt, man vet inte riktigt hur de lärde sig...det bara kom en dag. men med vår unika 47:a krävs ju lite extra jobb för att komma igång med saker och ting. ibland nästan inget extra alls och ibland lite mer möda för resultatet.
så när calle tog sina första steg på egen hand i fredags så var ju lyckan alldeles total. på öppna förskolan valde han att visa sina konster och alla i rummet stannade upp, höll andan och applåderade högt när han kom i mål i fröken ingas famn. jag själv blev ju alldeles tårögd, varm och chockad på en och samma gång.
sen har han gått hela helgen.... inte många steg och ganska svajjigt, men han har gått minsann. och det viktigaste av allt, han har gått med glädje och det är underbart att se. han älskar det och han vill mera. och det vill jag också. mera mera.

!!!!!!!!

han går!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ville bara säga det :) :) :) :) :) :) :) :) :)

vatten

idag är det vatten på temat. igår kväll smög jag omkring och packade prinsens första simväska. en lektion med bus och plask väntar idag med dagispedagogen. en badstund enligt halliwickmetoden. en metod som passar alla, funktionshinder eller ej då det handlar om att våga bemästra sig i vattnet. kunna ta sig upp och i och förflytta sig i vattnet. detta görs under musik och sång. klockrent för prinsen. med tanke på hans förmåga att kravla sig ur badkaret varje gång det kommer vatten på huvudet så tror jag att det blir till stor nytta och glädje för honom. man hade ju velat vara med som en fluga på vattnet, men de lovade att fota. jag väntar med spänning tills jag får hämta hem honom från en händelserik dag.

här och nu

ända sen calle kom till oss så har jag nog haft stridsyxan uppe lite vad gäller kontakter med olika myndigheter. kanske till och med tagit för givet att det inte kommer fungera så som vi vill innan vi äns har hunnit sätta igång. jag har som man säger så fint....gått händelserna i förväga...målat f-n på väggen. redan innan de hunnit bevisa vad de vill och kan så har jag satt höga krav. ja, återigen på gott och ont. i sådana sammanhang är jag en otålig person och vill se en förändring nu...snabbt ska det gå. inte alltid den bästa strategin.

men..... nu tror jag att jag kan börja lugna ner mig. med så många fina, engagerade och trygga människor runt om min prins så måste jag nog sänka min yxa lite. de gör ju verkligen allt för honom, de erbjuder sin kunskap, de visar sitt tålamod och de ger aldrig upp. jag ska börja slappna av, låta calles dagisår bli lugna och sköna med allt som hör därtill. nu ska jag enbart fokusera på honom och hans träning. inte låta tanke skena iväg för mycket i framtiden. jag ska göra som calle. leva här och nu.

ett ord...

fick en utmaning. det var länge sen jag hakade på så nu var det dags tycker jag. att förklara vida´s blogg med ett ord är verkligen en utmaning. hon ger så mycket av sig själv och sitt liv, men måste jag välja ett så är det ödmjukhet. ödmjukhet inför livet, tankar, känslor och allt annat så fyller våra liv. sen har jag ju förmånen att känna denna dam även utanför bloggvärlden och även där passar ordet ödmjuk väl in.

så nu passar jag på att utmana fem andra.... och det blir fem bloggar som jag alltid alltid alltid bläddrar förbi...no matter what.

grodans mamma

masarinmamman

fredric o jag

söt o snygg

honungspojken

självklart ser även jag fram emot att se hur ni alla skulle beskriva vardagspussel med ett enda ord....spännande.

nätverk

för en tid sedan ringde det en dam till oss. när hon berättade om sitt syfte för samtalet trodde vi knappt våra öron. hon frågade om fick handleda oss och calle i ett nätverk inom karlstadsmodellen. VA?? sa vi, är det sant. Det finns ingen handledare utbildad inom modellen inom hela stockholm stad, men nu ska denna underbara kvinna påbörja utbildningen på tre år och önskar att få följa calle under den tiden och längre om vi så önskar. hon har under många år arbetat tillsammans med iréne johansson som är grundare för modellen. iréne ska även nu handleda denna dam, vars namn är christina. hon jobbar på hörselhabiliteringen och hade förstått att vi hade en intresse av modellen, därav kom frågan. något som man aldrig riktigt trodde var möjligt damp helt plötsligt ner i brevlådan...helt fantastiskt.

ett nätverk kommer bildas där vi bjuder in viktiga vuxna i calles liv. var 4-5 vecka ska vi träffas och planera, följa upp och samtala kring calles utveckling. det enda som gör lite ont i hjärtat är att calleprinsens underbara far och morföräldrar bor så långt bort, de hade ju haft en självklar plats i nätverket. andra personer som min fina svägerska sara och min underbara vän anna hade också varit självklara personer att bjuda in... men istället finner vi andra viktiga vuxna såklart....hoppas bara de tackar ja :)

så på ett sätt kan man tacka sin lilla lyckliga stjärna att calle fakstiskt har en liten hörselnedsättning. annars hade vi aldrig fått denna möjlighet. kul ska det bli!!

honungspojken

honungspojken. besök ett naket, sorgligt och vackert inlägg som jag tycker alla ska läsa. man får helt klart perspektiv på sin tillvaro och jag beundrar och stärks av den leende honungspojkens föräldrar. all styrka till er.

sakta men säkert...

lite foton från tellusvägen....sakta men säkert går det framåt...kanske grillsäsongen nästa år blir på tomten där vi hör hemma på riktigt....eller blir det innan dess...den som orkar vänta får se :)

trappan till ovanvåningen hoppas jag håller ett bättre skick den dagen det är dags för inflytt.... :)

bröllop med toast

helgen som gick bjöd på bröllop med toast, både till förrätt och herr o fru glantz som toastpar. ett fantastiskt bröllop som gjorde att vi alla lät en tår rinna då och då. min käre make och jag hade som sagt fått äran att toasta. riktigt roligt. det gör vi gärna om.... dock inte för samma brudpar får vi innerligt hoppas :). tidigare har jag väl inte älskat att tala inför folk, har väl aldrig varit någon motståndare, men heller inte njutit av det. men mer och mer börjar jag njuta av stunden och känner mig avslappnad och trygg i situationen. då är det riktigt skoj. då kan inget gå fel....och går det fel så är det inte hela världen. roligt var det iaf och de äkta makarna satt vackra och njöt hela kvällen av väl valda ord, kyssar, tårar och skratt. alla som var där förstod deras kärlek. det är ju alltid så....ord kan inte beskriva deras lycka. underbart var det iaf... på så många sätt och vis. med hänsyn till brudparet låter jag deras foton avnjutas på egen hand.... men jag lovar...vackra var de.

de finaste ögonen...

de finaste ögonen mår bra....det sa iaf ögondoktorn idag. ingen skelningen what so ever och fin skarpa på synen. calle gick därifrån med ett stort OK i rumpan. det känns bra. återbesök om två år. ibland behöver man sådana besked.

nu har jag bestämt mig...

min rädsla för influensan och alla andra luftvägsvirus börjar ta över mitt sinne mycket mer än vad som är nyttigt. så nu har jag bestämt mig. nu släpper jag det. blir vi sjuka så blir vi. då får vi ta det då. allt löser sig säkerligen och inte kan väl en liten rutten influensa styra över vårt liv. så under tiden så fortsätter vi med inhalationer, lek, torka näsan, läsa bok, hosta, dagis och att bara njuta av de stunder vi får vara tillsammans. så inga mer lässtunder framför dator i jakten på att hitta information, nya rön, berättelser om influensan. nu får det helt enkelt vara nog. tillbaka till mitt gamla lugna jag.

vart tog mitt gamla lugna jag vägen?

ja, det kan man undra. förr var jag alltid så lugn, oroade mig inte för något direkt och jag fick alltid höra detsamma också, så visst var det nog så att jag ustrålade ett lugn. i och för sig får jag fortfarande höra det många gånger, men inom mig strider en kamp som jag inte förstår varifrån den har sitt ursprung. iaf denna höst. det är nästan så jag skäms för att säga det, men det här viruset H1N1 som nog inte har undgått någon, det oroar mig mer än vad som är nyttigt för själ och hjärta.
logiken säger en sak, magen en annan. vad beror det på? är det den massmediala hysterin eller handlar det om en fem månaders gammal calle som blev omringad av läkare och sköterskor för att få upp syresättningen som var alldeles för låg. en astmadiagnos...riktig astma, förkylningsastma?? för tidigt att säga, det visar sig med åldern. säkert är det en kombination av detta, men framförallt mina erfarenheter med calle och hans luftvägar. jag vet att det finns människor som är mycket mer sjuka i sin astma, som tillhör andra riskgrupper. det spelar en roll för logiken, men inte för magen. minsta lilla hostning så knyter det sig i magen.
ja, jag kan bara säga att jag längtar nästan tills vi har haft eländet.... och klarat oss igenom den. först då kommer jag kunna släppa H1N1 på riktigt.

utan hjälp

en hel portion fläskpannkaka med kokta grönsaker har inmundigats OCH vatten ur glas. helt själv. ingen hjälp från övrig familjemedlem.
calle alltså. inte jag.
ja, vi är ganska glada och nöjda så här framåt kvällskvisten.

nu avnjuts imse vimse i rockversion. en helt vanlig ovanlig torsdag.

vän

igår träffade jag en vän. jag säger vän fast vi inte hade pratats vid på kanske 13 år. men för 13 år sen var vi nära vänner med många galna upptåg. så som hör just den tiden till. av olika anledningar delades våra vägar, men igår hade stunden kommit för en kopp kaffe tillsammans och bara hinna ikapp. vi har gjort resor i våra liv som jag tror stärkt oss båda två och det är fascinerande att få lyssna till varandras ord. man kunde aldrig ana att det var så länge sen vi sågs, det kändes som igår och jag vill tro att det är det som definierar ordet vän. underbart.

vinyl eller rock?

mamma lyssnar på vinyl. pappa på bandit rock. frågan är vad calle föredrar. jag vill ju tro vinyl, men vi väntar på den dagen då han väljer själv :).varje morgon när vi åker till dagis så lyssnar vi på radio. varje morgon när jag slår på ljudet möts jag av ett stort leende, lyckliga ögon följt av välkända dansmoves. calle fullkomligt älskar musik och den glädje han sprider när han får känna tonerna i kroppen går helt enkelt inte att beskriva med ord. den måste upplevas. han bjuder alltid på en avancerad dans där både ben, fötter, armar, händer och huvud ingår i ett slutet system. om man kan utstråla total, genuin, fullkomlig lycka så är det precis det han gör i den stunden. frågan är bara vad som är bäst, vinyl eller rock.

lätt som en plätt

har äntligen hittat det. den perfekta sidan med färdig veckomatsedel för familjen glantz. http://www.veckomatsedel.blogspot.com/ . varje vecka hänger sedeln på kylen, varje vecka inhandlas tillhörande ingredienser. gör livet lätt som en plätt.

grattis vår prins

för två år sen kom du till oss vår fina fina prins. med buller och brak gjorde du entré i våra liv. varje dag bjuder du på leenden som ingen annan och varje dag får du oss att skratta så tårarna rinner. varje dag visar du med bestämd vilja vem det är som bestämmer på riktigt och varje dag öser du kärlek över oss. vi är så innerligt glada och tacksamma över att just du kom till oss. vi älskar dig vår fina fina prins.

grattis grattis grattis till dig calle på 2-årsdagen!

när solen kom...

för en tid sedan frågade min vän vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg. det ville jag ju och sedan några dagar finns det att läsa hos henne. som jag skriver i inlägget så var det någonstans en självklarthet vad det skulle handla om och det slutade i ett naket, ärligt och öppet inlägg om hur det kändes när calle kom till oss. samtidigt som jag satt och skrev så insåg jag att jag aldrig tidigare skrivit om just den stunden när vi fick beskedet och kände därför att det är något jag borde dela med mig av även på min egen blogg. så här kommer mitt gästinlägg hos vida..... men ta gärna en sväng förbi hennes fantastiska blogg som kan få vem som helst att känna sig rosa en grå dag :).

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanke blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.
Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.

spotify

tackar hejaabbe för att toner av all världens musik kommer förylla våra liv. så enkelt, så smart, så beundransvärt fantastiskt. calle kommer älska detta imorgon bitti när han slår upp sina bruna. ett klick iväg och musiken sprudlar. och det bästa av allt....alltid uppdaterad.
surfa in till abbespappa så guidar han er rätt för ett alldeles gratis och lagligt konto. så återigen...tack. hade aldrig tagit reda på vägen dit själv :).

http://www.spotify.com/en/

slashas möter mode

ja, idag fick jag verkligen känna på känslan som sliten tvåbarnsmor. har väl inte undgått någon att veckan firas med mode i stockholm. modeveckan har sitt mecka ca 2 minuters promenad från lyan. efter en förmiddag med två gröna strängar från näsan på calle och röda sömntrötta ögon på ebban var det bara en promenix som kunde underlätta stämningen. på med shorts, slitna t-shirten och gympapjuxen. in en snabbis i kvarterskiosken för att lämna i några lottorader som manner spelat på. drömmen om alla dessa miljoner som delas ut då och då har tagit fart lite i samband med husbygget....vet inte vad det kan bero på. iaf...... vid kiosken möter jag massa vackra kvinnor spatsera omkring. högklackat, sommarklänningar, handväskor, make-up. en hel hög med mode i varje kvinnas sinne.... och så jag. en morsa med dubbelvagn, några extra ringar kring midjan, drömmande om lottovinsten med lekparken som nästa mål.
jaja, min tid kommer. vem vet....nästa år kanske jag är en av dem. kanske möter jag mig själv i annan version. då ska jag ge ett varmt leende till henne....för det behöver vi lottodrömmande mammor med slitna t-shirts :)

ps....killen i kiosken sa med tröstande ögon "bättre tur nästa gång"

jag var bara tvungen...

trött på blogger

ibland haglar det fula ord ur min mun när bilder ska läggas upp på blogger...varför vill deras system aldrig som jag. ni får ursäkta världens sämsta bildlayout, men denna gång är det inte mitt fel. skärpning blogger :(. men eftersom jag inte är haj nog att göra min alldeles egna hemsida så får jag slåss ett tag till. grrr....

före och mittemellanbilder

många har frågat och undrat. framförallt folk som har hemadress någon annanstans i landet förutom stockholms län. hur ser huset ut som ni köpt, hur ser huset ut som ni rev och framför allt hur ser huset ut som ni bygger? ja, från att vara en blogg med betoning på prinsen och hans extra kromosom i kombination med vårt vardagspussel kommer säkerligen de närmsta åren även speglas av nutidens miljontals renoveringsbloggar. ska försöka att inte bjuda på sådant som tråkar ut allt för mycket, men just dessa frågor är spridda runt om i landet från vänner och bekanta. så här kommer lite före och mittemellan bilder....efter-bilderna låter helt enkelt dröja på sig.

huset i full prakt en junisöndag 2008. marcus o calle någonstans mitt i grusgropen. calleborgs framsida och baksida. vi läääängtar.

back on schedule

tillbaka i vardagen och vi gör vårt bästa för att pusslet ska gå ihop. dagtid är det dagis för calle, jobb för mannen och allt i allo för ebban och mig. kvällar tillbringar mannen i huset med målning, pappsättning och allt annat som hör husfasen till just nu.semestern var härlig, men det är skönt när man återgår till rutinerna. calle hoppade med glädje in på dagis igår morse. var inte intresserad av ett hejdå än mindre att följa med hem när dagen var slut. det är ju skönt, han verkar trivas mer än väl.

ebban har börjat vända på sig och ser lika förvånad ut varje gång hon kommer över på andra sidan. hon älskar sin bror och skrattar så hon kiknar när hon får se honom. kärleken åt andra hållet är det nog lite si och så med. hatkärlek tror jag minsann. han skulle nog helst vilja ha mamma för sig själv och tjuvnypen mot både mig och ebban gör sig till känna titt som tätt. det är väl helt enkelt bara att vaka tills ebban kan försvara sig på egen hand. då börjar säkert den ömsesidiga kärleken att spira hos de båda syskonen :).

vov vov

han säger vov vov. är inte det helt makalöst underbart! vilken chock pappan och jag fick när vi satt och läste djurboken en kväll, som så många andra kvällar. då prinsen helt plötsligt tecknar hund febrilt och säger vov vov.

jag minns förra våren...jag var ute och promenera med en mamma i föräldrargruppen och hennes dotter. en hund går förbi och tösen i vagnen säger vov vov för första gången. hon var då ca 10 månader. det var stort och vi klappade händerna, skrattade och uppmuntrade till mera vov vov. men kära vänner, det är inte i närheten så stort som när vår prins sa det härom kvällen. tårarna trillar av kärlek och stoltheten lyser i calles ögon. efter så mycket träning och upprepning gav det resultat.

tänka sig.... han sa vov vov.

favorit i repris

att det blev en favorit i repris är helt klart. årets teckenläger var guld på så många sätt och vis och förhoppningsvis kommer det bli en skön tradition många somrar framöver. frågar någon mig om vad som är allra bäst under den här veckan så är mitt svar enkelt. det finns så mycket som är bra, men det som är allra bäst är att bara få vara vanlig i en ovanlig miljö. i alla andra sammahang resten av året så är vår familj alltid lite annorlunda. en vanlig ovanlig familj. det är egentligen inget som stör mig alls. att sticka ut och få ögon på sig följt med massa frågor är i mina ögon egentligen något som berikar vårt liv och vår vardag. men ibland är det skönt att bara få vara så där vanlig som de flesta av alla andra människor lever livet. alla familjer på lägret är där av samma orsak, det lilla extra har satt sin boning i varje familj. alla har en förståelse, alla vet och alla känner. något som någon annan aldrig någonsin kan förstå, hur mycket vilja som finns bakom. det är skönt att få den stunden. givande och skönt.

läger

två veckor av vänner, småland, regn, sol, öland, bad o plask, sol igen, god mat och så lite feber också förstås :). veckorna har varit toppen frånsett att mannen har varit ifrån oss. men imorgon framåt 0600 är det jag och kidsen som styr kosan mot götet för att hämta honom vid flyget. för att därifrån rulla hjulen mot årets sommarläger med svenska downföreningen. underbart ska det bli. vi och 19 andra familjer ska bara ha det härligt den kommande veckan och jag hoppas att all feber håller sig borta då.

goda vänner, lagad mat, kunskap, erfarenheter, berikande berättelser och mycket mer ska vi njuta av. längtar.

utmana v. hindra...

att hitta den där balansen mellan att utmana kontra hindra calle i hans utveckling är svårare än jag trodde. jag säger hela tiden att det är så viktigt med utmaningar, för oss alla förstås, men kanske extra viktigt för människor som behöver jobba lite extra för att lära sig nya saker, hålla motivationen uppe och våga upptäcka nya saker. jag tycker det är av största vikt att calle hela tiden får utmaningar framför sig, att vi ligger steget före och peppar honom till att ta nya steg i sitt lärande. till min fasa upptäcker jag dock att jag ibland tom hindrar honom...hur kan det komma sig. ta tex konsten att äta själv, för inte alls länge sen sa jag till alla att calle äter inte själv, det är lång väg kvar, han är inte intresserad av det ännu...bla bla bla bla bla. idag har vi en kille som absolut bara ska äta själv och på bara några dagar är det inget annat som gäller än att just det...äta själv. hellre svälta än att bli matad. hur kan jag själv vara så förbaskat dum och sitta där med skeden, måltid efter måltid och inte låta honom göra det själv. varför tar jag för givet att han inte kan, när jag i nästa andetag säger att han ska utmanas och peppas för vi vet att han kan bemästra allt precis som vi andra. kanske gör jag det med fler saker, kanske har jag hindrat honom i fler utmaningar....jag vet inte. men en sak vet jag....med mer och mer insikt, förståelse och erfarenhet i calles och min värld desto mer utmaningar, peppningar och lärdom tar vi del av.

sssssemester

småland....lugn....vila.....vänner...skönt....sssssemester

postit-lapp på nätet

inte så sällan så går telefonen varm mellan mig och mannen. frågor om vilken helg var det där?, vilken dag skulle calle dit? hur dags var det där mötet? etc. den gemensamma kalendern som ligger här hemma är sällan på rätt ställe när den behövs. men nu har vi kommit runt problemet. en kvinna i kronoberg har startat kalender på nätet, www.dejly.com. en kalender som tilltalar mig iaf, med möjlighet till olika färger, teman och komihåglappar. det bästa... vi har tillgång till den var vi än är...för datorn är ju en ständig följeslagare vart vi än kommer och går. så besök gärna hemsidan, för oss är det guld. nu kan vi prata om roligare saker när luren går varm.

sista da´n på jobbet

min kära far, calles morfar frågar alltid om calles dag på jobbet varit bra. och det är ju faktiskt sant, dagis är calles jobb. varje morgon kl. 08.00 går han till jobbet trogen som få. varje eftermiddag tycker han det är skönt att få gå hem efter en dag med bus, lek, träning och utveckling. när slutet av veckan kommer är han lite extra sliten, precis som alla vi andra efter en veckas jobb. det enda som skiljer hans jobb från våra är att han är strålande glad när måndags morgonen kommer och han får gå till jobbet.

det händer så mycket med calle efter att han började jobba. han tecknar tecknar o tecknar, han tar för sig mer och mer i leken med andra barn, han äter själv (bordsskicket är ju en annan fråga dock), går när man håller i ena handen bara....ja, massvis helt enkelt. sommaren brukar ju även höra den tiden till då alla ungar utvecklas dramatiskt så det är med spänning vi nu tar semester från stockholm ett tag och återvänder först sista juli. på söndag går lasset mot småland och öland. sköööönt kommer det bli. framför allt med en gräsmatta utanför huset :).

sommarfeeling

kan inte annat än känna lite sommarfeeling när alla fönster står öppna, en svag bris då och då och fortfarande ljust. hittade en bakgrund med sommarkänsla, minst sagt...får hänge med ett tag...tills jag eller ni tröttnar helt enkelt. let me know.

yoggi

ja gott folk... ett yoggipotpurri från vår vardag.

hetta

hetta både inne och ute. 30 grader där ute som en dag som den borde bjuda på bad, sol, picknick, bus och skratt. istället bjuder calle på hetta inomhus. feber, trötthet, ingen aptit. sådana här dagar är verkligen inte roliga....suck.

olikheter förgyller

idag när ebban och jag klev in i porten från vår dagliga promenad så mötte vi en dam i dörren, eller egentligen en man. en man som just idag föredrog att klä sig som kvinna. det är ju trots allt inte jätteofta jag befinner mig i denna situation, vilket också fick mig att tänka lite extra just idag. tänk vad olika vi är....alla vi 6 miljader som vandrar runt på klotet. det räcker att se till sitt eget hus så inser man vad många olika personligheter som passerar den där porten varje dag. tänk också så mycket fördomar det finns i oss alla. vad ger oss rätten egentligen? vad ger en del människor rätten att tycka något är konstigt, fel, sjukt osv? bara för att han eller hon inte är som jag, i mina ögon annorlunda. vad ger mig rätten att tala i negativa termer. vi känner ju inte varandra, vi vet absolut ingenting om den människa vi möter på gatan, i bilen, i porten, i media och ändå dömer vi.

jag försöker leva mitt liv relativt fördomsfritt, försöker se till människan bakom, försöker att tänka en gång till innan jag tycker om något. men säkert sipprar det igenom fördomar även hos mig ibland. det enda jag kan göra åt det är att försöka vara medveten om det och hantera det på bästa sätt. rädslan för det som är annorlunda och främmande finns hos de flesta, vi i vår familj kommer säkert blir varse det i framtiden. för i vår fina fina familj har vi en prins som är annorlunda. en del verkar tycka att det är något konstigt, fel, sjukt precis som en del tycker om damen i porten. men de som tycker det....de känner varken min prins eller damen.
olikheter förgyller i min värld.

retro

polarns kollektion 2009 matchar brios kollektion 1979. retro minst sagt.

syskonkärlek

igår tappade ebba nappen när hon satt i sin babysit. calle satt brevid och såg sin syster bli ledsen. med en stor portion kärlek tog han nappen och försökte få sin syster nöjd igen. kan man visa sin kärlek på ett bättre sätt. min fina fina prins.

leenden