jag minns

jag minns när calle var alldels nyfödd och de första 5-6 veckorna precis som om det var igår. calle och jag har alltid haft en nära nära kontakt, både han och jag är nog människor som tycker om kroppskontakt från de som gör oss trygga och säkra. calle har sedan han var mini mini alltid velat vara nära nära och det ger både honom och mig så oerhört mycket.

jag minns iaf att trots den där närheten så längtade jag så efter det första riktiga leendet och eftersom han kanske skulle vara lite senare än andra barn så undrade jag ibland om det skulle komma alls. som vilken mamma som helst så letade och letade jag efter små tecken. ibland ryckte det lite där och lite där, men den där medvetna signalen kändes som den aldrig kom. jag funderade i banor som, tänk om han inte är förmögen till att skratta och le. ja så här i efterhand, helt knasigt att tänka så, men just då var det den verkligheten som gällde. eftersom jag letade så intensivt hela tiden så kändes det som han var långt efter alla andra och jag minns att jag började tänka att det är bara och ställa in sig på det, han är senare helt enkelt.

så en dag kom det...helt underbart. han kunde le och skratta, både och. det skulle även visa sig att han var inte alls senare än de flesta andra, det vara bara jag som börjat leta alldeles för tidigt. det som är mest komiskt med detta är att idag skrattar och ler han mest hela tiden. ja, faktiskt mer än de flesta andra. ett underbart skratt som får vem som helst att möta tillbaka med ett leende. och tänk så många som kanske behöver just det där leendet just i den stunden. jag ser min älskade calle som något alldeles extra. både för mig och för resten av mänskligheten.

calle november 07

äntligen hemma

det är så det känns, äntligen har vi kommit hem. sedan en vecka tillbaka är vi äntligen på plats i vårt nya lilla hus och det var först igår kväll som datorn prioriterades att packas upp. trots att vi är omgivna av 50-tals standard, lite kyla genom fönsterglipor, en golvbrunn som behöver åtgärdas och flyttkartonger lite överallt så är det helt klart värt det. vi vet att framtiden kommer innebära massa slit, trötthet och kanske ibland lite hopplöshet, men återigen...det är värt det. i blåbärsskogen på baksidan är det inte svårt att förreställa sig hela klanen glantz om några år, en dröm som blir sann helt enkelt.
calle verkar stormtrivas han också. fascineras av alla träd som omger honom och vinden som ger varje litet löv liv. titta, titta, titta är det vokabulär som till största del fångar hans dag :)

så nu är det nya äventyr väntar oss dagligen. ska snart besöka dagis och öppna förskola som ligger 5 minuter gång härifrån med nacka naturreservat kring krönet. underbart.

tiden går...

ojojoj vad tiden går. mycket och lite har hänt den senaste tiden. ett hejdundrande vackert bröllop av de käraste tu. mera flyttpackning och lite lek i sjöstadens parker. på tal om flyttning så är det nu dags och jag uppdaterar helt enkelt mer när vi är på plats. imorgon går lasset till vårt drömmars hus och när väl internetkabeln är på plats igen så lovar jag att återkomma med mer frekvent rapportering om vårt vardagspussel. ha tålamod :)

tittut igen

idag var vi på tittut igen, vilket har satt igång för hösten sedan fyra veckor tillbaka. calle verkligen älskar detta ställe och charmar både barn och vuxna i hans närhet. barnen börjar bli så gamla nu att de har utbyte av varandra och det är fantastiskt att ha fått följa alla knoddars första år. alla har verkligen sin personlighet och sitt utseende, så de som har fått om bakfoten att alla downisar ser likadana ut och tycker om samma saker kan ta och kasta den fördomen :). känns så bra att bo i en större stad där nätverket ser så mycket bättre ut. fick idag höra att danderyds sjukhus redan i maj månad kommit upp i antalet barn födda med downs syndrom som de annars brukar ha på ett år. ja, det stämmer nog att de ser ofta dagens ljus samtidigt. så alla tester och diagnostiker som idag finns att ta del av...dessa barn är alldeles alldeles unika och underbara.

världens finaste anton

grattis grattis grattis grattis grattis grattis !!!!!!
tusen grattiskramar till världens bästa kille hemma i småland. min bästaste anton fyller 8 år idag! vi saknar dig massor och skulle gärna vilja vara med och fira idag, men paket kommer nästa gång vi ses!

för åtta år sedan vaknade jag på natten av telefonen där min bror fanns i andra änden stolt som en tupp. i bakgrunden gnydde ett litet knyte som skulle komma att växa upp till allas vår finaste anton. vi älskar dig så mycket!!

hoppas din dag blir underbar med massor av paket, tårta och glada hurra. vi längtar efter dig!

snart är vi där...

helgen har tillbringats tillsammans med flyttkartonger, flyttkartonger flyttkartonger och ett mindre kaos. det börjar dra ihop sig till vår flytt och med tanke på att nästa helg ska avnjutas i västerås på tidernas bröllop så var det nu dags att börja nysta i sina saker. sååååå mycket saker...inte är man materialist, inte alls. suck...många många kartonger är fyllda och fyller nästan hela calles rum, men jag antar att det kommer minst lika många till. vi tackar andrahandsmarknade för flyttkartonger då en vänlig själ sålde 50 kartonger till oss för en sportstyver. calle har iaf trivts hela helgen med mamma och pappa tätt inpå hela tiden och när man dessutom får glida runt i sin gåstol i pyjamas ända fram till sen eftermiddag så är lyckan total. flyttkartongen sedd inifrån var också det en hit.

men det väntar ju något gott. snart bor vi i älta och hoppas på att få bo där i många många år framöver. hittills verkar allt för bra för att vara sant och vi kan knappt vänta och se. den 20 sept är det dags och alla nära och kära som har vägarna förbi får gärna grabba en kartong i lasset och så avslutar vi dagen med grillning i vår alldeles egna trädgård.

igår kom beskedet

igår fick vi beskedet om calles små öron. det visar sig att han troligtvis har vätska bakom trumhinnan som gör att han inte snappar upp de svaga ljuden. när någon talar tyst eller otydligt. detta kan göra att han får svårare att lära sig tala rätt och därför ska han nu få två små hörapparater. en på varje öra.
hur reagerar jag vid ett sånt besked. ja, först med en massa massa tårar. vad tårarna står för kan jag inte svara på, mest tror jag det handlar om att han får vara med om så mycket. massa saker som små barn inte ska behöva vara med om. men efter en halv dag har beskedet sjunkit in och egentligen tycker jag det är bra. super att de upptäcker det så tidigt och kan åtgärda det. det är värre om det kanske gått ett år till och språkutvecklingen tagit ännu mer fart. självklart ska han få all hjälp som finns för att senare kunna lära sig och snicksnacka som vi andra. det kommer desutom växa bort så i fem-sex års ålder ska han troligtvis inte behöva dem längre. så när tonåren kommer med andra bekymmer som finns i en tonårings hjärta är nog hörisarna för länge sedan borta :)

september

1 september...mmm...jag njuter. jag älskar hösten och det verkar som det faktiskt har kommit lite höst till oss. helgen har varit underbar då tiden har spenderats med calle och mannen utan några som helst planer...önskar att man hade fler sådana helger och lite vardagar inklämda här och där också :) men nu är det måndag och 1 september, inte illa det heller. ser fram emot hösten och jag tillhör den ovanliga gruppen som till och med tycker om november månad. var jag tvungen att välja så hellre höst än sommar. ja jag vet, det är med livet som insats man säger det, men sån är jag. går inte att ändra på. så välkommen kära höst...jag kommer njuta lite extra av dig detta år.